Jag ser framåt, men ser ingenting,
ovishetensdimma vilar tungt över stigen,
långt fram hör jag någon kalla mitt namn,
en obestämd röst från en obestämd plats,
ännu är jag kvar, reser kollektivt med alla andra rädda att gå sina egna vägar,
men jag kan inte trotsa rösten blunda, le eller stanna kvar som alla andra,
jah måste gå, måste smyga bort i natten, ensam, obemärkt och utan avsked.